Fastighetsägarna letar efter något mer ”modernt”. Sedan 2003 har Fastighetsägarna delat ut priset ”Årets kvinna”. I fjol delades priset ut under ett fullsatt halvdagsseminarium.
Men nu kommer priset inte längre att delas ut, med motiveringen att det känns omodernt.
– Det känns lite mossigt att separera kvinnor från män. Priset var mycket uppskattat när det lanserades, men allt har sin tid. Vi hoppas att vi nästa år kan återkomma med en annan typ av pris som ligger mer rätt i tiden och kring något som branschen är i behov av, säger Helena Olsson, näringspolitisk analytiker vid Fastighetsägarna, till Fastighetsvärlden.
Fastighetsvärlden har frågat vinnare från samtliga år vad de tycker om att priset inte längre ska delas ut. Nio tycker att Fastighetsägarna gör rätt i att lägga ner priset ”Årets kvinna” och två är tveksamma.
Här är kommentarer från elva av de tolv som fått priset sedan det började delas ut 2003:
Christel Armstrong Darvik, var juryns val till 2004 och var därmed den andra som fick priset. Hon var då VD på Tornet och är numera koncernchef på Stena Fastigheter:
– Det känns mossigt att ha sådana utnämningar numera. Det är en icke-fråga nu för tiden. I vår ledningsgrupp är till exempel fem av åtta medlemmar kvinnor. Det har hänt mycket under bara de senaste två-tre åren – i hela branschen. Jag tycker det är bra att priset läggs ner. Det känns fel med evenemang och priser som delar människor efter kön.
Gunilla Högbom, fick priset 2010 när hon vad VD på Locum. Idag är hon Chef Projekt vid AFA Fastigheter:
– Allt har ett bäst före-datum och det känns rätt naturligt att Fastighetsägarna nu väljer att lägga ner priset. Priset hade en bra kraft när det började delas ut och det var bra att det lyftes fram förebilder. Men det var då det, idag är situationen annorlunda inom stora delar av branschen. Jag kommer inte att sakna priset och personligen har jag aldrig gillat enkönade sammanhang.
Ingalill Berglund fick utnämningen 2011. Hon hade då nyligen tillträtt som VD på Atrium Ljungberg och det jobbet har hon fortfarande.
– Jag blev väldigt glad när jag fick priset och är fortfarande stolt över att fått det. Men det har hänt mycket på kort tid så jag är inte ledsen över att de lägger ner priset. Jag kan förstå hur de tänker. Det känns faktiskt lite konstigt att det finns priser och seminarier som kallas något med ”kvinna”. Det blir spännande att se vad de kommer att komma fram till för ”ersättningspris” – något som ligger mer i tiden.
Biljana Pehrsson korades 2013 när hon delade priset med Siv Malmgren. Hon var då nytillträdd VD för Kungsleden och där jobbar hon fortfarande:
– Det har varit ett värdefullt pris på många sätt under flera år. Att för mig att ha förebilder var viktigt för 10-15 år sedan och det har haft en positiv inverkan. Jag har tyckt att det varit bra att duktiga kvinnor har synliggjorts och det har delats ut en hel del priser – till och med sådana som tillkommit nyligen. Om det är rätt att lägga ner? Det är upp till dem att avgöra. Men om man gör det gör att jämlikhet uppnåtts. Visst, då kanske det är okej och då kanske det är tveksamt om priset behövs. Det har hänt mycket positivt de senaste tio åren och inte minst under de senaste tre-fyra åren.
Louise Richnau utsågs 2012 efter att ha jobbat på Leimdörfer i många år. Där jobbar hon fortfarande men på systerbolaget LREC.
– Jag tycker att priset fyller en funktion. Det är viktigt med förebilder och kan det bidra att det finns någon därute som får en förebild genom att det skapas uppmärksamhet så är det bra. Men det är många som har ett motsvarande ansvar, till exempel ni tidningar om vem som ni lyfter fram på förstasidan och vilka ni intervjuar. Men egentligen har jag inte funderat så mycket kring jämställdhetsfrågan de senaste åren. Det har snabbt gått åt rätt håll.
Kicki Björklund, fick priset 2009 när hon var VD vid Sigtunahem. Numera är hon VD för Bostadsbolaget, ett av de stora allmännyttiga bolagen i Göteborg.
– Det är viktigt att det finns förebilder och att priser delas ut, men det känns inte så modernt att det är genuskopplat. Jag minns att när jag fick priset så var det någon som skämtsamt föreslog att det borde inrättas ett pris för ”årets manliga förebild”… Situationen idag är annorlunda jämfört med för bara några år sedan. Jag tror att det dessutom skulle vara svårt för juryn att välja eftersom det finns väldigt många duktiga kvinnor numera. Det finns fortfarande många kvinnliga nätverk inom fastighetsbranschen och jag är med i några, men vi diskuterar ofta helt andra saker jämfört med vad vi gjort för några år sedan.
Christina Gustafsson var först att få utmärkelsen, 2003. Hon var då vd, och grundare för Svenskt Fastighetsindex och är nu VD för IPD Norden, som är verksamhetens nya namn:
– Jag ser inget negativt i att man lägger ner det. Men jag förstår att det kan vara ett känsligt ämne. Jag tycker att det finns andra grupper som numera skulle förtjäna en större uppmärksamhet och då tänker jag i första hand på personer med en annan bakgrund. Fastighetsbranschen är ibland väldigt konservativ.
Agneta Jacobsson mottog priset 2007 när hon var VD vid DTZ, vilket hon fortfarande är:
– Det har gått framåt i fastighetsbranschen när det gäller jämställdhet men vi är ännu inte i mål så jag tycker det finns anledning till fortsatt fokus, men jag förstår hur de tänker när de väljer att lägga ner priset. Fastighetsbranschen behöver visa att vi är en attraktiv bransch med stor bredd när det gäller arbetsuppgifter. Konkurrensen om arbetskraften kommer att vara hård i framtiden. Den största utmaningen framöver är att attrahera talanger, då måste man på olika sätt visa upp sig och gärna bland grupper som är underrepresenterade och kanske ännu inte fått en chans eller förstått hur spännande vi är som bransch. Det kan vara kvinnor men också andra grupper, till exempel utlandsfödda eller personer med annan etnisk bakgrund. De är kraftigt underrepresenterade och där har vi varit bedrövligt dåliga hittills.
Tina Karrbom Gustavsson vid Institutionen för Fastigheter och Byggande på KTH vann priset ifjol, 2014:
– Jag sade i mitt tacktal ifjol att jag hade en förhoppning om att priset inte ska behövas. Det är bra att det tas nya grepp och att man kanske återkommer med ett annat pris. Mångfaldsfrågan har vi till exempel inte mäktat med när det har varit ett stort fokus på jämställdhet. Men vi ska inte tro att vi har löst jämställdhetsfrågan så vi kan inte släppa den helt, men det är tydligt att det finns två frågor att driva.
Charlotte Strömberg fick utmärkelsen 2008. Då var hon VD vid JLL och idag är hon tungt styrelseproffs med uppdrag ibland annat Castellum (ordf) och Skanska.
– Jag kommer inte att sakna priset. Det är lätt att enkla uppdelningar blir urvattnade – och det har ju även nyligen tillkommit nya priser på samma tema. Om Fastighetsägarna vill göra något nytt så skulle det vara roligt om man skulle vilja lyfta fram entreprenörskap, oavsett kön. Det skulle bidra mer till mångfald. Jag är dessutom säker på att fastighetsbranschen inte ligger på illa till när det gäller jämställdhet som en del ibland vill få det till.
Siv Malmgren delade priset 2013. Hon är VD för John Mattsson fastighets AB
– Det känns fel att särskilja på kön, det har passerat sin tid. Priset fyllde sin funktion riktigt bra under många år. Bra gjort av Fastighetsägarna att instifta priset 2003, men lika start att lägga ner det nu. Det har gått framåt på många sätt inom fastighetsbranschen när det gäller jämställdhet. Men det finns fortfarande saker att göra, bland annat inom styrelser. Nytt pris? Jag skulle vilja se en satsning inom mångfald när det gäller fastighetsbranschen, jag skulle vilja se fler med olika utbildningsbakgrund. Alla behöver inte vara fastighetsekonomer. Vi skulle behöva fler från andra branscher, till exempel service.
Charlotte Axelsson blev utsedd till ”Årets kvinnliga förebild i fastighetsbranschen” 2005. FV har inte lyckats nå Axelsson.
Fastighetsvärlden Idag 2015-08-31
